När jag var liten bråkade mina föräldrar ganska ofta. Nästan jämt slutade grälen med att pappa tittade mig djupt i ögonen och förklarade att det var "den tiden av månaden", att mamma var extra tjurig just nu. Om jag minns rätt ägde dock bråken rum oftare än så, med pappa som en minst lika rasande deltagare.
Många är varningarna om hur långt en kvinna kan gå när PMS:en sätter igång. Den här artikeln ur GT/Expressen är en klassiker. Här spelar det inte någon roll om försvaret i det nämnda fallet faktiskt tänker använda sig av PMS-besvären som en förklaring till kvinnans plötsliga lust att knivhugga sin pojkvän. Mer intressant är det faktum att man valt att lägga textens vinkel på syndromet. För att en kvinna ska begå en plötslig och förkastlig handling krävs det att hon genomgår en förvandling, från om inte lugn så i alla fall sansad, till blodtörstig hysterika. Bilden av kvinnlig respektive manlig aggressivitet blir plågsamt tydlig. Det är inte svårt att tänka sig hur läsarna skickar artikeln till varandra på jobbmejlen, innan de går hem och muttrar över tjuriga fruar.
Visst kan det vara skönt att för sig själv förklara jobbiga känslor som hormonrelaterade. Och menscykeln råkar vara aktiv under längre tid än bara fem dagar innan mens. Om man skulle råka vara biologistiskt lagd kan man med andra ord säkert skrapa ihop månadens olika hormonyttringar så att det räcker till en hel depression. Eller så söker man svaren någon annanstans än i den vid det här laget rätt uttjatade kvinnliga biologin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar