från då till nu

Jag har tappat räkningen på hur många bloggar jag har startat de senaste åren. Och då räknar jag inte ens med ångestdagböckerna på alla communities under tonåren. Den första ordentliga programmerade min kompis Anthon ihop några år innan b-ordet blev ett med svenska folket. Designen bestod av en stor bild på mig med ett hysteriskt leende och transparent text i Verdana size 8 ovanpå. Inte särskilt skrivvänlig. Alldeles för glad.
Min kompis Andreas är nog den enda av mina vänner som behärskar bloggandet enligt definitionen; han lyckas göra något mer av sina texter än att bara låta dem vara dagboksanteckningar. Varje gång vi sågs brukade jag beklaga mig över att jag aldrig lyckades göra allmängiltighet av mitt jag och han gav rådet: hitta ett tema och skriv därefter!
Lättare sagt än gjort. Jag har försökt skriva om musik, klubbande, litteratur, tv-serier, journalistik och ångest. Alla klassiska intressen. Jag har haft tusentals inlägg i huvudet, men när jag väl mig samlat mig för att skriva något smart har allt varit borta. Fattade aldrig att temat fanns där hela tiden.
Efter en genomläsning av min gamla skunkdagbok insåg jag nämligen att ordet feber förekom i minst vart tionde inlägg. Efter en genomgång av mina internetcookies insåg jag att en stor andel av de sajter jag besökt handlar om olika sorters ohälsa. Efter en genomscanning av min gamla hjärna insåg jag att det som upptar mest tankeverksamhet är sjukdom, kroppslighet och själsliga plågor. Och vid närmare eftertanke är det just vad jag söker i populärkulturen. Bevis på att andras hjärnor fungerar på samma sätt. Vad är detta om inte ett tema? Vad ska jag göra av tankarna om inte i en blogg om kropp, själ och populärkultur?
Välkommen till Somatoform.