alvedongenerationen

Det är inte lätt att vara 80-talist i dessa dagar. Varje dag läser man om hur den curlade alvedongenerationen möter verkligheten och hamnar i kris, här till exempel. Bortskämda och naiva medelklassungdomar som tar plats på psykakuten från de som behöver riktig hjälp. Och läkaren som konstaterar att livet inte är en räkmacka och att det bara är att vänja sig vid ett evigt hav av piss.
Det är visserligen inget nytt att den etablerade generationen klankar ner på naiviteten hos dagens ungdom. Traditionellt har ungdomarna dock stått för ett hot mot ordningen. Nu står vi här som ett gäng offer och det provocerar mer än något annat. Trots att 80-talister knappast söker mer hjälp än andra.
Jag undrar dessutom varför det inte någon gång kan vara positivt att en generation vågar känna efter och kräva mer än sina förbittrade föräldrar med ojämställda förhållanden och lån högre än kronor på pensionskontot. Särskilt i dessa tider när "unna sig" är tidningarnas favoritteman. Psykiatrin kan inte lösa allt, men vissa har större behov av skyddsnät än andra.

Problemet är heller inte att 80-talisterna är bortskämda skitungar. Det handlar snarare om ett glapp mellan skolans utopi och verklighetens praktik. Upplärda i en skola där allt handlar om den personliga utvecklingen, lärande för livet, den odefinierat goda självkänslan och vikten av att kunna arbeta i grupp. Utslängda i en verklighet där identiteten inte räknas, där känslor ska döljas och där arbetsgivare helst vill att man ska kunna fakturera om man vill ha ut några pengar. Med stresstålighet som enda dygd och där den egna utvecklingen handlar om att följa givna ramar i form av ett halvårs utlandsstudier här och där innan Talangen som alltid funnits där bakom betygen för en vidare. Bostadssituationen ska vi inte ens tala om. Och givetvis, den postmoderna brisen som hela tiden susar i öronen, om det roliga inte händer NU NU NU kanske det aldrig händer för när som helst går jorden under, eller så dör alla omkring en i ett vansinnesdåd. Inte konstigt att man går runt som en metavarelse och bevittnar sig själv från ovan. Våra föräldrar hade det inte heller så lätt, men samhället såg annorlunda ut på den tiden.

premenstruella syndrom

När jag var liten bråkade mina föräldrar ganska ofta. Nästan jämt slutade grälen med att pappa tittade mig djupt i ögonen och förklarade att det var "den tiden av månaden", att mamma var extra tjurig just nu. Om jag minns rätt ägde dock bråken rum oftare än så, med pappa som en minst lika rasande deltagare.
Många är varningarna om hur långt en kvinna kan gå när PMS:en sätter igång. Den här artikeln ur GT/Expressen är en klassiker. Här spelar det inte någon roll om försvaret i det nämnda fallet faktiskt tänker använda sig av PMS-besvären som en förklaring till kvinnans plötsliga lust att knivhugga sin pojkvän. Mer intressant är det faktum att man valt att lägga textens vinkel på syndromet. För att en kvinna ska begå en plötslig och förkastlig handling krävs det att hon genomgår en förvandling, från om inte lugn så i alla fall sansad, till blodtörstig hysterika. Bilden av kvinnlig respektive manlig aggressivitet blir plågsamt tydlig. Det är inte svårt att tänka sig hur läsarna skickar artikeln till varandra på jobbmejlen, innan de går hem och muttrar över tjuriga fruar.

Visst kan det vara skönt att för sig själv förklara jobbiga känslor som hormonrelaterade. Och menscykeln råkar vara aktiv under längre tid än bara fem dagar innan mens. Om man skulle råka vara biologistiskt lagd kan man med andra ord säkert skrapa ihop månadens olika hormonyttringar så att det räcker till en hel depression. Eller så söker man svaren någon annanstans än i den vid det här laget rätt uttjatade kvinnliga biologin.

in medias res

Rakt på sak för att locka läsare. En klassiker som antagligen gäller också när man startar en ny blogg. Inte för att jag egentligen är så säker på om jag vill locka läsare till den här bloggen. Tänkte ju mjukstarta först, samla ihop ett innehåll som stabilt balanserar på gränsen mellan allmängiltighet, igenkänning och personliga känslor. Utan att ge läsarna ont i magen.
Hur allmängiltigt innehållet än ska vara är det nog viktigt att starta från några välvalda premisser. Vem är jag som skriver den här bloggen? Vad tusan vet jag om kropp, själ och lidande? Jag måste fundera lite innan jag formulerar det.

snart utbränd

Ett tecken att tyda: är jag inne på rätt spår eller har jag hittat en genväg till undergången?

från då till nu

Jag har tappat räkningen på hur många bloggar jag har startat de senaste åren. Och då räknar jag inte ens med ångestdagböckerna på alla communities under tonåren. Den första ordentliga programmerade min kompis Anthon ihop några år innan b-ordet blev ett med svenska folket. Designen bestod av en stor bild på mig med ett hysteriskt leende och transparent text i Verdana size 8 ovanpå. Inte särskilt skrivvänlig. Alldeles för glad.
Min kompis Andreas är nog den enda av mina vänner som behärskar bloggandet enligt definitionen; han lyckas göra något mer av sina texter än att bara låta dem vara dagboksanteckningar. Varje gång vi sågs brukade jag beklaga mig över att jag aldrig lyckades göra allmängiltighet av mitt jag och han gav rådet: hitta ett tema och skriv därefter!
Lättare sagt än gjort. Jag har försökt skriva om musik, klubbande, litteratur, tv-serier, journalistik och ångest. Alla klassiska intressen. Jag har haft tusentals inlägg i huvudet, men när jag väl mig samlat mig för att skriva något smart har allt varit borta. Fattade aldrig att temat fanns där hela tiden.
Efter en genomläsning av min gamla skunkdagbok insåg jag nämligen att ordet feber förekom i minst vart tionde inlägg. Efter en genomgång av mina internetcookies insåg jag att en stor andel av de sajter jag besökt handlar om olika sorters ohälsa. Efter en genomscanning av min gamla hjärna insåg jag att det som upptar mest tankeverksamhet är sjukdom, kroppslighet och själsliga plågor. Och vid närmare eftertanke är det just vad jag söker i populärkulturen. Bevis på att andras hjärnor fungerar på samma sätt. Vad är detta om inte ett tema? Vad ska jag göra av tankarna om inte i en blogg om kropp, själ och populärkultur?
Välkommen till Somatoform.